Onwards

I år kan vi folkmaktsvurmande svenskar hylla hundra år av allmän rösträtt, Porrvideor på svenska ändock också 50-årsdagen för en annan demokratisk reform.

För 50 år sedan, 1971, slopades paragrafen i tryck­frihetsförordningen som fram mot dess förbjudit utgivning av material som “sårade aga och sedlighet”. Denna strängt formulerade sedlighetslag motverkade spann skilda tillfällen otrohet, lockton och drickande, samt användes i början av århundradet för att straffa socialister såsom informerade om preventivmedel.

Fram till 1971 innebar saken där också ett förbud till att förlägga porno­grafiska skildringar – skildringar Sverige som andra nation i världen bestämde sig för att legalisera.

Denna legalisering firar ett tystare jubileum, därför den längtar de odelat positiva känslorna vi förknippar med allmän rösträtt. Men det äger nog aldrig varit enkel att snacka om pornografi i Sverige. Vår uppenbarelse på den är ett trassligt nystan av känsloladdade ämnen, från stigmatiserad sexualitet och trauman till strukturellt förtryck av både kvinns samt fattiga. Ilskan kontra ett samhälle där mot samt tillsammans det mest heliga kan bli en produkt på en marknad, och mot de där såsom utnyttjar det för att göra vinster på andras utsatthet, är därför högst tydlig.

Att det för många verkar orimligt att inmundiga en plats som varken är lätt­samt samt okritiskt liberal alternativt sten­hårt abolitionistisk är verkligen icke särskilt märkligt. Det är enkom otrohet att vi går miste om underben pornografin kan lära oss om samhället i stort, om vi tar ett steg till­baka samt försöker granska det på dito vis vi titta annan kultur.

Det verkar befinna noggrann vad de fyra forskarna bakanför boken Såra tukt och sedlighet – Hundra år av porr i Sverige har bestämt sig för att göra: ett kultur­historiskt samlings­dokument, halv­­sekelfirandet mot ära.

En svartvit målning från en av 70-talets populära sexklubbar, Chat Noir i Stockholm, visar bandet Plågades Zeppelin med champagneglas i händerna. Mellan dem och förgrundens uppradade guldskivor: ett knullande två. Tanken att pornografi i dag är mer tillgängligt än någonsin sätts på så klok i ett annat synvinkel.

Synsätt är nämligen något författarna Mariah Larsson, Fixa Arnberg, Tommy Gustafsson samt Elisabet Björklund bidrar tillsammans i överflöd. Boken är sprängfylld av så läckert som var fängslande anekdot på temat som går att tänka sig, samt dokumenterar politiska förflyttningar, teknisk utveckling, sexbranschen samt offentlig debatt om pornografin igenom 100 års föränderlig kulturell sammanhang.

Det som tendera beskrivas som porrens guld­ålder på 70-talet vart en fängslande kalender år i efter­dyningarna av saken där sexuella revolutionen, då gränserna mellan vad såsom var porr samt icke började luckras opp. Här får vi lära oss om före­teelsen “sex­filmer”, från sexual­upp­lysnings­filmen Kärlekens språk till skräck eller buskis med snuskiga inslag samt glad­porr tillsammans hög produktions­kvalitet som saken där närmast kult­förklarade Fäbod­jäntan.

Det var också en epok då mot­ståndet förändrades. Förra decenniers aktivister från Pingst­­kyrkan byttes ut till anti­kapitalistiska samt feministiska sådana när porr blev en vinst verksamhetsgren. Gäng 8 samt Flata Front klistrade upp skylt och avbröt sexshower med sånger om att kastrera förtryckare med vässade tänder.

Det är en åter­kommande företeelse, ungefär som att pornografi ånyo problematiseras när den börjar gagna ny teknik. Alliansen mellan moral­konservativa samt anti­kapitalistiska eller feministiska krafter, konstaterar man, kan dateras ända mot det tidiga 1900-talet då vänster, höger, kvinnorörelser och fri­kyrkan gick samman kontra vad de uppfattade såsom smutslitteratur.

Porren inneha evigt varit högst politisk, inte åtminstone baksida av underben gäller i förhållande till yttrandefrihet. Det illustreras bland övrigt med ett föredöme från den stilbildande porrtidningen Private från 1967, där blodiga bilder från Vietnamkriget delar idé tillsammans en samlagsbild för att göra en poäng om dubbelmoral i tryckfriheten.

Att saken där är så politiserad gör det faktiskt lite vilsamt att boken icke fastnar där. I stället hastar den framåt mot att förklara hurdan tidningsdistributionen i Sverige påverkade branschen, samt citerar en femininum porr­butiksägare såsom dräpande uttalar sig i pressen om polis­beslag med “ta skiten bara, det är ju rena Kalle Ankan”.

Fokuset på det vardagliga är en bekvämt neutral kontrast till de mestadels polariserande beskrivningarna av pornografi såsom antingen glamoröst och oproblematiskt, alternativt – såsom Unizon tryckt på tygpåsar – “what the end of the world looks like”. Föresatsen med boken verkar ha varit att få tillsammans exakt samtliga vidkommande detalj, aspekt samt debatt, samt där har författarna tillräckligt lyckats.

På det stora hela blir det både en spektakulär samt beröring på utmattande läsning. Vill du lära dej om ett vanligtvis förbisett område av svensk person kulturpolitisk härkomst är det här en intensivkurs i allting du icke visste att du vill kunna.

Tillhör du någon av de kategoriska mot­polerna i debatten om porrens befinna alternativt icke vara, kommer du tvek­löst att finna grej som ut­manar samt provocerar dig. Det känns lämplig. Är det något pornografi lyckats med, hurdan innerligt sam­hället än äger förändrats, är det nämligen att reta.

Det här år, när vi firar historiska demokratiska fram­steg sam­tidigt såsom politiken rör sig alltsammans mer mot det auktoritära, känns på­minnelsen om vikten av att tillåta en sårad tukt samt sedlig­het såsom en hälsomedveten jubileums­gåva mot oss allihopa.